Mest ros förstås 😀
I torsdags så var jag&Lipp på första träningstillfället i den nya WT-cupen som ssrk arrangerar. Eftersom jag inte hade någon bil, och inte kände för att cykla med båda hundarna såpass långt så blev allt förbannat stressigt vilket aldrig är trevligt och framförallt inte för att träna hund. Men det försvann illa kvickt iaf. Lipp cyklade 4.5km kalasfint vid min sida med sin kanin-skinns-boll i munnen (den släpper hon inte för något i världen). Väl framme så skjöts&kastades det hejvilt, vilket var sjukt bra träning. Lipp var ko-lugn verkligen. Jag var fantastiskt överraskad 🙂
De arrangerades en nbkl-ruta och en ökl/ekl-ruta. I nbkl-rutan så fick man ett skott+markering bakom en liten höjd (hunden såg ej dummyn när den väl landat), man skulle vända ifrån och gå jaktfot en sträcka bakåt, för att återigen vända om och skicka från utgångspunkten. Lipp grejade den med bravur förutom att hon valde att sätta sej och akut-bajsa precis vid avlevereringen, men jaja, jag tyckte mest synd om henne, Hon kändes hetare än vad jag hade önskat. Men ändå, stadigt, knäpptyst men kalasmarkerat i maxfart. Vi valde att göra en gång till där makregingen gick och vi vände om och gick därifrån. Jag var riktigt nöjd med upplägget och prestationen, och den stora detalj att hon varit så himla lugn och fin under den långa väntan när andra körde, vilket ju måste vara precis samma moment som passivitetsdelen på ett nbkl-bprov, om jag förstått det rätt.
”Du går raka vägen och testar ökl, din hund klarar det, utmana nu” fick jag som ”order”, vilket jag behövde. Jag blir så sjukt osäker bland allt ”labbefolk” med 25års erfarenhet av jakt (vad det verkar iaf), vad kan lilla vi liksom? Själva rutan tycker jag Lipp grejade riktigt med flaggan i topp. Markeringarna som föll (två enkla med skott) hämtade hon i ett jehu trots vissa klurigheter som trots allt är i ökl och hon tog sej över ett uppsatt staket på utvägen. På invägen valde hon dock att springa runt staketet vilket jag måste fundera på. MEN. Hon gav ifrån sej ett startljud på skick två.. gaaah. Ingen bredvid hörde, men det är ingen tröst, jag hörde. Jag vet massor med saker jag gjorde fel, som jag gjorde fel bara för att jag inte vågade gå på min egen magkänsla och för att jag alltid känner mej så liten&dålig i sådant här sällskap. Det är bara att ta med mej vidare. Jag ägnade hela kvällen åt att gråta ikapp över det där ljudet, men nu har jag valt att sluta gnaga på det där och istället ha med mej det i fortsatt träning, Punkt.
Idag efter jobb&hundpass planerade jag ett viltpass. Två änder var tinade och väntade på oss 🙂
Jag la upp det som ett sök, dessutom gick vi gemensamt ut 60m (över ett risbuskage) och lade ut ett linjetag. Jag skickade på ett sök och tjoff så levererades anden i min hand. Så himla kul. Sist så släppte hon dem några meter innan mej, vilket jag tror beror på att jag hejjade på henne in. Idag valde jag att göra precis som vanligt, dvs gå i sakta mak ifrån henne och låta henne söka upp mej ordentligt och då blev det plötsligt kalasbra. Därefter fick hon ta linjetaget och efter det hämta in den andra anden på söket. Jag tycket (utan någon som helst erfarenhet) att hon verkar hantera fåglarna fint. Hela hon blir liksom liite lugnare bär den så försiktigt trots hög hastighet. Jag försökte klämma lite på dem efteråt för att se så de inte var knäckta, men jag behöver nog en ordentlig lektion i det tror jag. Lipp verkar vara ganska mjuk i sin mun och jag ser inga omtag eller så på vägen in så jag har svårt att tro att dom skulle knäckas 🙂
Herr Julius verkar älska de där fåglarna i kvadrat. Men han har långt ifrån samma fina hantering (det har sagt både knak&brak vid ett tillfälle) och just nu vill jag inte offra mina få fåglar på honom. Om vi får tag på fler i vår så kanske han ska få lattja med mej tillsammans med en ”slask”-and eller så 😉 Idag fick han vara med och titta på medan syster tränade och därefter rejsa omrking och sniffa i andlegorna 😉
Nu ska vi hänga i soffan och läsa en bok!
Adjö
Julius&Lipp 