Tävlingsträning på Forshaga bk.

Igår. Verkligen en toppenbra dag. På alla sätt och vis 🙂

Vi började med en genomgång av hur dagen skulle läggas upp, vi fick startnummer och instruktioner. Lipp&jag fick start nummer 1 (!!) suck. Jag blev ruskigt nervös bara där. Men bestämde mej för att ta chansen att inte byta bort startnumret och istället utnyttja chansen.
Först gällde platsliggning. Vi var tio hundar ute, och jag placerades förstår först.. det kändes som det tog en evighet för alla andra att ställa upp sej, så innan nedläggandet satte jag henne nån meter bort och kommenderade fram henne först när det började närma sej. Vi diskuterade hurvida detta skulle vara tillåtet på tävling, och det verkar vara lite delat :S hm..

Platsen låg hon fint. Hakan ner och hon rörde inte en fena 🙂 jag valde att gå tillbaka och belöna efter 1,5min. Jag vet att hon kan ligga full tid och kände samtidigt ”fasen den här känslan och det här utförandet kan jag bara inte låta gå obelönat”. Som tidigare sagt, Lipp skulle varken gå fram till annan hund eller resa sej, men att ligga utan att vicka på nån liten kroppsdel kan vara svårt 🙂 därmed, en bit nöthjärta efter 1,5 fina minuter.

Tävlingsprogrammet flöt på riktigt fint. Det optimala för mig vore att få plocka ut Lipp direkt ur bilen, leka oss fram till plankanten och gå rätt in och köra. Det gick inte riktigt nu iom att vi var först. Min plan var i alla fall att köra ingång på planen, tandvisning, kort kamplek där och därefter köra resten av momenten 🙂

Ingången på plan kändes pissdålig. Det kändes som att hon inte förstod att det var träning Tandvisningen var korrekt. Vid första tillfället gick domaren rakt till Lipp och sa ”heeeej gumman” till henne. Jag valde att göra om den.. Skulle domaren göra så på tävling (vilket vi senare kom överens om att det inte är okej) så tar jag poängavdrag där för resning. Självklart kan domaren storma fram snabbt och i falsett ropa hejhej till mej, såklart. Men om domaren en meter innan sträcker fram handen till Lipp och hälsar med ord till henne så tar jag det 🙂 Då får hon resa sej (med tanke på att hon inte är direkt social utåt). Personligen (förstås helt utan någon som helst tävlingserfarenhet) så tycker jag att domaren ska hälsa på mej, och kolla tänderna på hunden, hälsa på hunden känns oschysst när man just entrat till träningsmode. Jag vill inte ha henne på ett kommando heller. Skulle hon känna sej trängd ska hoj inte sitta fast på ett kommando, utan få backa om hon vill.

Resten av programmet var sjukt fint. Jag upplevde att nästan allt kändes precis som det vi tränar mot. Stadigt, snabbt, alert, korrekt. Vi hade fått riktigt höga poäng om det hade varit en riktig tävling 🙂 Målet för dagen var dock ingen prestation, det var känslan..
Lipp var riktigt glad genom hela programmet och vi hade verkligen kul!! Hon hade lite svårare för att helt fokusera mellan momenten, vilket till en början kändes sådär. Men i efterhand, när jag dessutom får se filmen inser jag att jag borde vara sjukt nöjd över skruttan. Blicksläpp mot publiken i väntan på nästa momentuppställning, nåt värre var det inte. Jag ser på filmen också att domaren tog apportbocken efter momentet och kastade iväg den i full kareta mot båset.. Hmm. händer det på tävling? 😀 Det var ju spännande tyckte Lipp, men nån sekund senare var blicken på mej igen.

Just det. Ett dubbelkommando på hoppet fick jag ta till. Hon har fått för sej att man först ska göra ett (aassnyggt) hoppstå, och vänta där på ett till hoppkommando 😀 haha. Men, efter lite träning på ett lydnadshopp så ska nog det gå vägen. I slutet av dagen fick vi en ny kommenderad ingång på planen, med en bättre förberedelse. Den satt som ett smäck i maggropen 🙂 och det kändes sjukt skönt att få en ny chans. Ingången är ju så in i helskotta viktig!

Summa summarum. Jag är galet nöjd, Lipp är jordens finaste träningskamrat ❤ Och vi blev överrösta med fina, ljvliga ord av träningskamrater och för dagen nya bekantskaper. Jag har ett tiotal citat från dagen nedskrivna som jag ska ta fram och läsa innan tävlingsstarten.

Adjö.