jaktläger med ssrk-ungdom.

I helgen var vi alltså på ett tvådagars jaktläger med ssrk i Flen 🙂 Vi träffades och tränade en herrans massa timmar för Håkan&Karina på Sörmlands hundskola, umgicks&pratade tills ögonen gick i kors, vi har verkligen haft jättetrevligt. Det är alltid roligt att träffa andra hundnördar och att få fler ingredienser att plocka till sin hundträningskaka som det så fint uttrycktes. Tyvärr tog jag knappt en enda bild, men lyckligtvis så gjorde andra det som jag hoppas man kan få ta del av så småningom 🙂

På lördagen direkt när vi kom ner dök vi ner i teorin och blev informerade i instruktörernas tänk när det gäller hundträning i allmänhet och i jaktträningen. Om det är något som ekar i huvudet på mej sen den här helgen (framför allt eftersom jag haar en högtempererad hund under jaktträningen), så är det att apportering till absolut största del handlar om att inte apportera. Att sitta, lugn, tyst(!!!) och avslappnad. Att aldrig ta några egna initiativ. Först då, kan du få hämta lilla skruttan.

Just den biten, passiviteten är någonting som jag verkligen kommer ta med mej ännu mer. Jag inser såhär i efterhand, att helvete vad fel det kunde ha blivit med min lilla råtta om jag inte lagt så sjukt mycket tid på den passiva biten ändå. Hade jag vetat ännu bättre så hade jag lagt miljoner gånger mer tid på det, men trots allt, vi började i rätt ände. Lipp är lite för taggad enligt mej, och även enligt instruktörerna vid flera tillfällen. Markeringar liksom, halsen blir en halvmeter på den bruna. I helgen satt hon med och tränade lugn/kontakt under en mängd markeringar. Ibland fick hon hämta, men bara om hon släppte ner axlarna lite, ovh det var ytterst få som blev hennes. Såå nyttigt!

Det som ändå är fint är att hon är tyst (hon fick ur sej nåt pip på lördagseftermiddagen dock, jag kommer till det senare), hon sitter stilla, haspar inte med några framtassar, flåsar inte. Till synes kan hon verka som en riktigt kontrollerad hund. Men jag ser 🙂 Och det är något vi ska lägga krutet på redan nu. Hon ska sitta med massor, titta men få lugnande instruktioner från mej vad som kommer att hända. Håkan&Karina pratade endel om vikten av att kunna ”släcka ut en markering”. Att lära hunden att, den markeringen är död min vän, släpp den, men pass på för här borta verkar en annan komma. Det ska jag ta med mej. Det vore ju GRYMT att för mej kunna enkelt tala om för Lipp att den du nyss såg, släpp den och få den effekten som de fick från sina hundar. Jag har aldrig ens tänkt på den helt perfekta detaljen. När vi har tränat så har hon alltid suttit som en giraff, och så ska hon enbart och verkligen enbart avgöra om det är hennes beroende på vems mun det lilla ”ja” kommer ur. Såå smart att redan innan tala om ”Lipp, den är inte din, du kan pusta ut” med ett tydligt kroppsspråk och en väl inlärd rutin på den känslan.

Och det här gav verkligen effekt redan andra dagen. Hon kändes mes sansad, även om hon var lite för mycket på tårna för min del. Med instruktören Maggan tränade vi en rolig mareringsövning i fyrkant där vi varvade mellan att kasta och att låta hunden hämta, gå for emellan osv. Vi ett tillfälle när det var Lipps tur att skickas så kändes hon alldeles för på tårna för att få. Istället fick vi ta våran tid på oss, de andra fick vänta, hon fick vända om i fot, gå lite fram och tillbaka, andas ut, släppa ner axlarna, och sluta blixtfokusera ut i den svåra terrängen. Sen, fick hon sitt kast och hämta den. En het klar fin rutin. Jag menar visst, jag har tränat henne att vända bort ifrån kastad markering och tex ta ett lätt linjetag istället, men har jag fokuserat på att få ner henne i varv? Jag tror inte det. Visst, stadga är en sak, men för Lippans det är det att varva ner som är nyckeln just nu. Jag tror att många av våra oknäckta nötter ligger just i detta.

Inlevereringarna pratade vi om redan på första teoripasset. Jag talade om under min presentation att lilla Lipp kan tugga på invägen, men att det tydligt löser sej när jag vänder ryggen åt henne och låter henne söka upp mej. Det fick fin respons från framförallt Håkan som tycker att det är en toppenidé. Den metoden körde jag hela helgen, och i slutet på sista dagen var det ingen av instruktörerna som märkt av nåt nämnvärt tugg. Härligt, jag såg ju inte själv eftersom jag vänder ryggen åt när hon närmar sej. Däremot, en ny ritual för oss vid inlevereringarna från och med nu. Ta emot apporten när hunden kommer framifrån emot dej, håll kvar den i händerna (göm den inte bakom ryggen eller så = ta bytet) sätt henne sakta ner och beröm luuuuuuugnt i sittande med viskande ord. Anledningen till vikten av att ta emot hunden framefrån var att många hundar (vilket vi också fick se) satte sej som ett smack vid förarens sida, gav ifrån apporten och direkt pang ut med blicken igen för att få börja jaga nästa. Och det skulle vara det sista vi egentligen vill ha som avslut. Hon tog hela den här ritualen såå bra!! Normalt slänger jag mej halft på rygg och sprattlar omkring med en korvskiva brevid henne. Men minnesbilderna hon ska ha av den här alldeles underbart roliga aktiviteten är lugn, aktivitet men vi avslutar, börjar, och befinner oss emellan alla skick i ett luuugn.

Den andra oknäckta nöten jag nämnde i början var näsan kontra benen. Ibland är det så kul att spring att näsan glöms kvar hos mej. Och ja, såhär i efterhand.. enkelt svar!! Hon ska inte skickas på någonting i den sinnesstämnngen som jag normalt gör. Så fort en lite lugnare Lipp kikar fram så sitter där också en näsa. Maggan uttryckte sej ”en liten tjej som använder sin näsa alldeles ypperligt bra”. Wihoo<3

Fotgåendet var jag riktigt nöjd med. För det första vill jag bara kommentera. Är man på retrieverläger, möter en helt ny grupp med kring tio hundar, alla är tysta, tittar på varandra, snälla och går fint lösa vid sin förares sida. Vi disskuterade det jag&Malin, man förstår verkligen vilka underbara hundar vi jobbar med. Hitta det beteendet på vilken annan klubb so helst? Man blir alltid utskälld av det ena och det andra.. Fotgåendet ja. Hon går där vid sidan, störs inte av andra hundar/människor/terrängen. Gör det hon ska, en fröjd att se för mej. Instruktörerna tipsade om hur enkelt det egentligen är att lära in jaktfotet, gör det bara till en vana i alla situationer så sitter det även här, och jag håller med. Som jag tidigare nämnt har jag koppelgående/kontrollerat gående som jaktfot, och får aldrig nosa/kissa på prommenader, utan bara vid några tillfällen när jag säger till att det är okej att lattja, det är den naturliga placeringen för Lipp och mycket riktigt, man behöver inte hålla på och krångla in hunden i fotgåendet eller ens kommendera, det är naturligt. Guld värt att slita som ett djur med det från början tycker jag.

För min del var det oerhört skönt att fotgåendet satt. Inlärningsmetoden på fotgående var allt annat än i min smak och det var skönt att jag slapp ens ta en sån diskussion kring mitt val. Det smakade blod i min hals kring hur det rycktes och slets i stackars halsar. Det var strikt träning, det var hårt och det korrigerades. Men jag körde mitt rejs och valde att stå förbi det. ALDRIG, aldrig aldrig aldrig att jag utsätter den vän som uppskattar mej mer än något annat för sånt där. Det finns inte!! Det pratades oerhört mycket i helgen om krav, kravfasen i inlärningen. Men nej. För mej finns inga krav i min hundträning. Vad är ens krav? När man tar till obehag om hunden inte lyder troligtvis? Jag gör inte det. Jag tränar på skoj och kan aldrig kräva av någon av mina hundar att utföra något. Såklart kan jag brandsläcka och balla ur ibland, men aldrig ha med det i planerad inlärningen. Jag fick en snabb kommentar från nåt håll att det är skillnad på träning på skoj och på allvarlig jakt.. men är det verkligen det? Hela det kan bli en roman för sej. Men min korta svar blir, skulle det vara så, då får det kvitta för min del. Då tränar vi dit vi kommer, och byter hundsport om det skulle sätta stop. Ingen prestation får gå ut över relationen, för mej.

Håkan nämnde flera flera gånger om hans kommandon som betydde ”blabla bla blba, annars dör du”. Bara formuleringen fick mej att vilja kräkas. Skulle jag ens kunna titta in i de mandelformade gyllene ögonen och ens tänka ”annars dör du”. Kolsvart kravlydnad var en annan formulering Flera gånger poängterades vikten av att hunden faktiskt gör fel, så att jag kan gå dit och tala om att det där verkligen inte var okej. Jag ser det helt bakvänt, och fortsätter förstås med det. Såklart att hunden lär sig av misstag, fanken det blir ju ingen belöning då, men att mentalt eller fysiskt tillföra obehag är verkligen ingenting jag vill ha i inlärningsprecessen, eller ens nån process. Jag valde dock hela helgen att bara nicka, och göra precis som de själva sa, välja ut ingredienserna man gillar och baka sin egna kaka. Till exempel, om en hund knallade så skulle man vara arg som bara fan på hunden, men hinner hunden gripa föremålet, då ska man bli glad på den igen så den kommer in med föremålet, för att sedan bli arg som fan igen när hund&föremål är i hand. För mej låter det helt absurt. Jag förstår verkligen ingenting!!!

Det kändes ialla fall skönt att det var någon mer än jag som kanske inte riktigt köpte rakt av. Vi delade rum med Malin som har Lippans pappa Filur under natten. På kvällen låg vi och disskuterade och skrattade och grejer som vi tyckte var knäppa och tog fram saker som verkade vettiga och viktiga.Där släppte det för mej, jag kunde ta det med en nypa salt. För faktum är att jag under sista träningspasset på lördagen kände mej riktigt ila till mods. Jag hade jäätesvårt för att hålla tillbaka tårarna, tittade på Lipp och kände bara, fasen vilken fin hund jag har, aldrig att jag så kallat ”biter henne i halsen”. Mot slutet kändes det nästan som jag skulle svimma för nån minut, Lipp blev helknas på min reaktion och la ett litet pip som jag tro bara jag hörde.. men det var ändå oerhört frustrerande. Och då säkert miljoner gånger med frustrerande för henne, hon måste funderat på vad som hände över huvud taget..

Den sista timmen på söndagen ägnades åt att gemensamt gå igenom alla hundar och kommentera insatserna. Lipp fick måånga fina ord. Dom tyckte att hon var glad och härlig, hade fina grunder och hade potential till att bli riktigt duktig. Håkan kommenterade i ett sidospår: ”Du har en riktig fallenhet för att träna hund, det flyter så och jag kan se det på 30m håll”, ”Det ser ut som en koreografi”. Vilket skämt tänkte jag. Men sen har jag funderat lite och på ena sidan kan jag förstå. Lipp är som menad för mej, hon&jag känns som varsin pol på en magnet, som att vi lever i en slags koreograferad symbios. Kanske syns det på 30 meter håll, vad vet jag.

Hur som helst tar jag med mej en väldigt massa bra tips och knep, massor med detaljer som kan göra skillnad, nya roliga&kluriga övningar jag ska proppa mina vänner med, ett ny tanke i linjetagsträningen jag ska reflektera kring, och inte minst. En hög med nya trevliga bekantskaper som förgyllt den här helgen!! Att en i gänget var Malin&Filuren var verkligen superkul. Titta bara på dom fina blickarna 🙂 ❤ Dom har sina likheter far och dotter.

Men nu ska jag sova, och drömma sött!